Mottis egen blogg!

Blir väckt av mobilen som ringer.
Det är mamma som säger att nu är det inte bra med pappa.
Han har blivit flyttad till eget rum å då vet jag vad som komma skall.
Det regnar och blåser något djävulskt.
Vi försöker vakna till och dricker kaffe, inser att det blir till att lämna båten och fara ner till Sundsvall.
Punktering på bilen, jodå fattas bara det.
Hem och byter om till torra kläder och åker under ganska tysnad till sjukhuset.

Klockan är runt halv tolv när vi går in genom entren och jag känner en klump i magen som växer.
Förstår att du, min PAPPA inte kommer att komma ut härifrån i livet.

Kommer in till dej och genast börjar tårarna att rinna.
Du tittar på mej med sorgsna ögon, jag kramar dej å tårarna rinner i floder.
En sköterska kommer in och pratar lite, kollar hur läget är.
Läget kan väl inte bli sämre än vad det är.
Utanför ditt fönster fortsätter det att regna och blåsa.
Pratar med dej och du svarar lite mumlande.

Vid halv två så säger jag till dej att Mats och jag går till cafeterian och fikar.
Du blinkar till svar.
Mats åker hem och jag blir ensam kvar.
Kommer tillbaka till dej och du säger: Mamma ? och försöker titta mot dörren.
Det hugger i hjärtat och jag säger att hon är inte med.
Då sluter du ögon och tårarna börjar rinna på mej igen.

Klockan tickar på och det kommer in personal och vänder på dej.
Jag passar på att gå ut och ta en röka.

Sätter mej i fåtöljen och kramar din hand.
Dina sorgsna ögon tittar på mej, känns tungt att inte kunna hjälpa dej.
Du har det jobbigt med andningen.

Det går en stund och jag märker att du andas lugnare.
Dina ögon har blivit gråa, svarar nästan inte när jag pratar med dej.
Fast jag pratar på, kramar din hand,fuktar din mun som är torr, smörjer läpparna med cocacola cerat.
Dags att vända på dej igen och jag går ut en stund.

Du ser ut att ligga skönt och du andas inte lika tungt.
Jag lyfter på ditt täcke och ser att dina ben är mörk lila och isandes kalla.
Masserar dina fötter, tror väl att dom ska bli varma. Jag hatar att frysa om fötterna.

Klockan tickar på.
Ser på tv en stund, löser korsord, sitter och tittar på dej,kramar din hand.
Det börjar skymma utanför fönstret. Klumpen växer allt mer i magen.
Fast jag inte ätit på hela dagen så är jag inte hungrig.
Har slagit av ljudet på telefon för att inte störa dej.
Vet inte hur många som ringt men jag orkar inte prata.
Skickar sms istället.

Känns som om att det kan bli en lång natt, men det spelar ingen roll för jag tänker inte lämna dej ensam.
Vid åtta kommer Mats tillbaka och det känns skönt.
Vi sitter på var sin sida om dej, pratar lite tyst med varandra.

Fuktar din mun, lyfter på täcket och nu är dina ben alldeles mörk lila, din förlamade hand är ochså lila.
Nu andas du med magen, du verkar inte ha det jobbigt.
Pratar med dej men jag vet att jag inte får något svar, men det gör ingenting.
Jag pratar nog mest för att du ska veta att vi är hos dej.

Nattpersonalen kommer in och vi passar på att gå ut.
Det känns inte bra i magen.
Röker både en och två cigaretter, till vilken nytta??
Tillbaka hos dej och det är lugnt.
Sköterskan är hos dej,kollar och lyssnar.
Du får en alvedon för du har feber.

Klockan har hunnit bli tio denna söndag kväll. Det är lugnt och tyst.
Sätter mej nära dej, tar din kalla hand och smeker dej på kinden.
Nu andas du ytligt i halsen, tittar på Mats och viskar att det inte är långt kvar.
Minuterna går, håller forfarande din hand.
Sakta,sakta avtar din puls.
Klumpen i magen är så stor,ögonen grumlas av tårar,känner sån hopplöshet.

Klockan 22.38 är allt slut. Du andas inte mer. alldeles tyst och stilla lämnade du oss.
Med tårarna forsande ber jag Mats hämta sköterskan. Han ser alldeles knäckt ut men han går iväg.
Jag viskar i ditt öra att jag älskar dej pappa och hoppas att du ska höra det.
Känner en hand på axeln och någon som säger: Jag beklagar.
Vadå jag beklagar. Jag har suttit hela söndag och sett min pappa sakta försvinna i från oss.

Går ut ur rummet, vill bara skrika men det enda som kommer är åter en flod av tårar.
Försöker skärpa till mej och går in till dej igen.
Grinar,grinar och grinar.
Du ligger alldeles stilla.
Vet men vill nog inte förstå att du har somnat in för alltid.
Ber sköterskan ringa till mamma och tala om att du somnat, klarar inte av det själv.

Sköterskan pratar på, frågar om vi vill ha fika. Frågar om vi vill vänta och att dom gör dej i ordning och tänder ett ljus. vad spelar det för roll?
Näe vill inte det, vill minnas dej så som du låg och inte i nån tillgjord säng.
Tar en kopp kaffe inne hos dej.
Plockar ihop dom få saker du hade på ditt bord.
Tar ett sista hej då av dej. Pussar dej på din iskalla kind
Vi går ut men i dörren vänder sig Mats om och säger: Hej då Uno och då kommer en flod av tårar igen.
Pratar lite med sköterskan innan vi går.
Det känns tungt men ändå skönt på ett sätt.

Det var inte lätt att sitta hos dej men jag är glad att jag gjorde det.
Jag vet att du inte behövde lida, att du inte hade ont och att du fick ett värdigt slut.
Att Mats var med var det bästa, stackarn som aldrig varit med om detta.
Det kändes skönt att få lämna sjukhuset med den man älskar och att han vet vad som hänt under kvällen.

Resan hem var ganska tyst förrutom mina gråt attacker.
Svårt att somna den natten, vaknade vid fem på morgonen,kliver upp tar en kopp kaffe å en cigg.
Sitter ute på altanen och tänker på gårdagen.
Bilden av dej sitter som fast gjuten och kommer alltid finnas där.

Du ska veta att du är SAKNAD pappa.

16 Augusti en dag som aldrig glöms bort!!!!